Många dagar utan skrivande har gått och klumpen i magen bara växer !

Ibland måste man kliva ur det jobbiga, hålla munnen ovanför ytan & bara göra det man måste & som faller i smaken men så dyker man ner på djupet igen & verkligheten knackar mig på axeln !

Hur jag än gör & vad jag än gör så är mamma så förbannat sjuk !

Hur jag än gör, vad jag än gör och vad jag än vill & önskar så blir mamma inte frisk !

Hon blir stabil ibland men så fortsätter trappan neråt & ingen vet varken längd eller takt !

Vissa dagar känns bra i både kropp & själ men andra dagar känns som ett långsamt farväl !

Jag har så jävla svårt att axeptera att min mamma aldrig kommer bli frisk !

Jag har så jävla svårt att förlåta hur hennes öde blivigt & rädd för hur det kan bli?

Mamma är den mest fantastiska människa jag vet, varför drabbas hon?

Jag vill & behöver min mamma även fast jag är stor !

Just nu är en sämre period och hennes ständiga lidande är så hjärtekrossande !

Jag har verkligen inte smält dessa 9 intensiva dygn jag vårdade mamma dygnet runt !

Allt kommer ifatt & det är nu i efterhand & när jag hör ordet sämre kopplar jag allt till då & blir rädd !

Jag har samlat all min ork & gjort flera avikelser mot förra vårdbolaget mamma hade !

Jag slåss med vad jag orkar och egentligen inte gör men det där ska dom inte få gå fria ifrån, finns ingen människa i världen som ska utsättas för det vi tvingades genomgå OCH det dom kunnit förhindra !

Jag känner så mkt svek & ilska ibland så orden saknas !

När jag går tebax & tänker på hur jag satt vid mamma som bara drog längre & djupare andetag, smärtan & sorgen som gav smak ända in till munnen, jag var så rädd men försökte vara förberedd på den största förlusten i livet, hur man nu blir det?

Jag försökte lyssna till min magkänsla som sa i mot vårdpersonalen helt men ändå lyckades dom intala mig om min "blåögdhet" som annhörig & intala mig om dödens "naturliga" förlopp, jag blir så arg så jag kokar och skulle verkligen vilja ge en sån käftsmäll till två av dem som betedde sig så otroligt avsky värt MEN jag inväntar svar på mina avikelser, sen ska jag ta ett personligt möte där jag lugnt berättar vad jag upplevt och hur jag känt, hur hon har brustit och sen räcker det nog, hon kommer förstå och inse hur kraftigt fel hon gjort, däremot kanske hon inte förväntade sig att få sina brister konfronterade, där har jag vunnit känner jag !

Den dagen jag blir konfronterad i mitt jobb med så grova saker som hon brustit i bara bemötandet, den dagen skulle jag inse att jag misslyckats kraftigt i mitt jobb & reflektera över mig själv och mitt ansvar i min yrkesroll, upptäcker hon det inte då ska jag hjälpa henne på traven, var så säker !

Bemötande,empati & lyhördhet är grunden till det mesta, saknas den har du inget i vården att göra !

Tog en paus nu när mamma ringde och fick gråta ut, nu känns livet mycket lättare igen !

Tänkt att jag ändå har en mamma som ger tröst,kärlek och är ett boll plank trots att hon mår skit, mamma,vår mamma, jag älskar dig mer än ord kan förklara & är så tacksam för att du finns !

Sorgen är inte bara sorg, kärlek & tacksamhet ingår faktiskt också 💖

Bless /J