Jag har gråtit mig slut i varenda muskel, somnade till inatt för en stund för att sedan vakna av att jag grät och så har nog allt gått sen igår, vi svävar mellan hopp & förtvivlan varje sekund & ärligt talat så är detta tortyr för det finns inget som är så svårt som att jobba med ovisheten !

Ska hon dö nu eller hur långt tid "finns" kvar?

När är det rätt? Blir det någonsin rätt och när är fel?

Jag tänker, jag jobbar med varenda verktyg min kropp & själ äger !

Jag försöker sörja samtidigt som jag kan inte sörja någon som lever, fast ändå gör jag det för bitvis känns hon förlorad & bitvis är hon med, känslan är speciell !

Jag tvingade mig upp till eftermiddagen och vi åkte in, idag va hon mkt piggare, så pass att jag flätade hennes hår & målade hennes naglar!

Eller så vänder det snart igen?

Just detta jag säger, hopp & förtvivlan??!

Jag är förkrossad men ändå lugn just nu, ska sova & ladda allt jag bara kan och ta morgon dagen som den är just i morgon !

BLESS / J