Maktlös & målös
Vet inte vad jag ska säga egentligen förutom att jag är matt & så slut !
Jag är så otroligt arg & frustrerad samtidigt som jag är så matt & orkeslös!
Jag har gråtit så mkt dessa dagar så ögonen har nog inga tårar kvar och har dom det så orkar lixom inte kroppen ens gråta!
Hur sjuk mamma än har varit under hela vår livstid eller hur "frisk" hon än har varit så har ju allt alltid gått i skov, hon blir sämre men så blir hon bättre & på den vägen är det och har alltid varit, men bra, det blir hon aldrig !
Folk runt i kring har alltid frågat meeen :
Oj, är hon inne igen?
Hur kan hon få komma hem om hon är så sjuk?
Varför gör dom ingenting?
Och många gånger har människorna runt i kring oss svårare att hantera detta än vad vi närmast har!
Att vara kronisk sjuk innebär ofta ett långt och smärtsamt sjukdomsförlopp som inte går att bota !
Däremot går det ibland att lindra och "bromsa" upp men aldrig att bota !
Idag va mamma piggare än igår och hela hon va 100% mamma från att i lördags se henne så ner drogad & okontaktbar så det va vidrigt !
Att sen i det skedet få uppslängt i ansiktet att mamma bara hade timmar,dagar max nån vecka kvar av en Sjuksköterska som träffade mamma för första gången just då kommer jag aldrig förlåta !
Att hon vågar säga så till oss mitt öppet hej vilt i korridoren, att hon vågar pumpa i dessa mägder med smärtstillande så att mamma är okontaktbar & bara svammlar för att sedan somna sittandes igen & sen berätta för oss att i livets slutskede får man så mkt man vill, för att "underlätta"
Jag vet att min mamma är multisjuk, ingen behöver någonsin påminna oss om det !
Jag vet att hon blivigt sämre och hela hon rent kroppsligt har förändrats !
Jag vet att hon kommer dö, tidigare än många andra men att behöva se att någon vårdar mamma i livets slutskede fast hon inte är där än va nog det absolut fruktansvärda syn & känsla jag någonsin haft & det kommer ta långt tid att bearbeta!
Har pratat med en kunnig läkare som äntligen kunde nås när vardagen äntligen kom och jag berättade allt & både skrek & GRÄT & han beklagade så mkt att jag tappade räkningen på alla hans beklaganden !
Han ifrågasätte namnet på denna Ssk som hade gett detta utlåtande, ifrågasatte hur kan hon gett ett sådant utlåtande när inte ens vi som läkare kunnat gjort det?
Han påpekade att mammas sjukdom är kämpig men att hon inte alls va i slutskedet nu utan sa att det kan dröjja "länge" med rätt hjälp & resurser !
Han såg möjligheter !
Dessa ord va nog dom mest betydelsefulla & helandr orden på länge, som gjorde att min kropp & själ äntligen kan sova med ro i natt !
Jag ringde mamma som va helt som vanligt idag ÄNTLIGEN & känner sig piggare för varje dag & tycker antibiotika behandlingen har hjälp !
Jag grät & berättade i min förtvivlan & va som egentligen hände i lördags & vilka besked vi fick medans hon va okontaktbar & hon grät tillsammans med mig & sa, vilken fruktansvärd tid ni haft när jag varit så påverkad & utslagen av både medeciner & infektion!
Sen sa hon, älskade Jonna, jag lovar att kämpa in till det absolut sista den dagen det blir aktuellt & det är allt som betyder något nu, vad läkare & you name it säger att inte mycket värt längre!
Så svikna vi har blivigt så många gr men det här va droppen!
Nu ska vi se till att mamma får som hon vill,med rätt hjälp & resurser ska hon hem, det svär jag på !
Och när jag landat i från ett besked till ett annat ska jag gå vidare med denna sjuksyrra och hon ska få veta vad hon drog igång tack vare detta utlåtande & hur ont det gör än i oss !
Tänk vad man ska tvingas gå igenom under livets förlopp?
Tänk vad man måste kämpa under livets gång?
Tänk på vad du måste lära dig att uppskatta & ta vara på, innan livets ljusa låga släcks?
BLESS /J
.
Postat av: Linda
Jag gråter, det gör så ont i mig. Hoppas denna kvinna aldrig någonsin får jobba inom vården igen när du är klar. Hon passar bättre på ett lager någonstans. Varm kram och många tankar till dig/er ❤️