Finns det någonting som kan göra än så ledsen som när man ser en av dem man älskar mest lida så?

Jag tänker på hur knäckande det är i från hennes håll också, som vill så otroligt mkt med livet men som blir nedslagen lika fort !

Läkaren ringde igår och sa att snabbsänkan gått från 4 till 209, inte konstigt kroppen slog henne nästintill medvetslös?

Hennes lungor, det räcker inte med att hon sakta kvävs i sin sjukdom utan infektionerna sätter sig självklart där också !

 

Dessa upp och nedgångar, balansen är svår och nedslagen nästintill ohanterliga !

Jag ser hur gärna hon vill leva, hon vill kämpa till att nästa stund bara få dö och slippa detta kämpande !

Hon pendlar fram och tillbaks och det märks att hon har svårt att bestämma sig !

Ännu svårare när man har barn och barnbarn som kämpar för henne och som vill och behöver henne, men ofta tänker jag inte till vilket pris som helst !

Klart jag aldrig någonsin vill förlora min mamma, men jag vet att en dag gör jag det vare sig jag vill eller inte !

I två vakna dygn har jag suttit här och slagits i min skalle och igår mådde jag illa av min egna smärta !

Att beskriva hur hårt en kropp och själ kan värka går fanimej inte, det gör så ont, så ont ända fram till kroppen blir bedövad då den inte klarar all smärta i ett svep !

 

Igår när jag hjälpte mamma i ordning och satt henne i soffan pratade vi lite och Matteus sitter bredvid henne och leker med hunden, jag tömde i inhalations vätska i hennes inhalator och gick till köket för att fortsätta med fisksoppan jag tänkte hon skulle få till lunch !

Ser i ögonvrån hur mamma hänger med armarna så konstigt och hur inhalations apparaten bara hänger i mungipan !

Ögonen är öppna och hela mamma ser så blek och gul ut, jag ropar och springer fram, ruskar och söker kontakt och för en stund trodde jag verkligen mamma dog sittandes bredvid Matteus !

Fick kontakt tillslut och mamma visste inte vad som hände mer än att hon sa att allt bara blev så konstigt !

Läkaren sa, jag kan inte svara på vad som hände och det kan man inte alltid när man är så där sjuk!

 

Den känslan och synen skrämde verkligen livet ur mig, så rädd, så RÄDD har jag nog aldrig blivit ! 

Tänk om det sker, när jag är här, vad gör jag då?

PANIK får jag men andra sidan av mig är lugn, för känslorna pendlar, upp och ner och ena sidan av mig vill bara inte gå igenom detta, andra sidan av mig vet att jag måste och att denna resa har och kommer ge mig så otroligt mycket livserfarenhet och tacksamhet !

Det kommer framför allt ge mig värdefulla verktyg jag kan använda i mitt arbete men även i min vardag !

Jag vet hur jag vill bli och vara i mitt yrke och jag vet absolut hur jag inte vill bli eller vara i mitt yrke, då vet jag även detta i min vardag och i mitt sätt att bemöta andra människor !

Jag vet att det är inte farligt att prata om det som gör ont, tvärtom, det underlättar otroligt i all kaos !

Jag vet vad det betyder att ha människor runt mig som bekräftar mig och låter mig känna, vara och hantera situationen utifrån hur jag vill och vad jag tror på !

Jag vet hur det känns att ha människor runt mig som tycker detta är svårare att hantera än jag själv och vågar/orkar varken lyssna, höra eller veta och hoppas det är lättare att möta mig nästa gång eller testa prata bort det eller avleda mig på något sätt!

 

Många gånger har människor runt oss svårare att hantera vår och mammas situation än oss själva !

Och man kan inte klandra någon för det FÖR det är så otroligt svårt,jobbigt och skrämmande att möta människor i kris och sorg !

 

Kris och sorg, livets STORA utmaningar !

Men med mycket kärlek, min familj,min tro,allt stöd,och kära vänner så rullar livet på ändå, trots att det stannar upp långa stunder ibland ! 

BLESS /J