Dagarna bara går men står ändå så stilla, hela min värld har stannat upp känns det som och allt går ut på att orka !

Orka möta varje timme som väntar utan att ha minsta aning om hur den ser ut !

I 9 dygn lät jag mamma ligga hemma, jag vårdade henne & gjorde allt för hon skulle ha det så bra som möjligt med känslan av att något inte står rätt till !

Trots att antibiotikan visade att den börjat hjälpa på värdena som togs blev mamma bara sämre och sämre, första dagarna tänkte jag precis som vårdpersonalen sa att "det tar tid" att återhämta sig efter varje infektion men hon blev bara mer och mer okontaktbar !

Inte nog med okontaktbarheten, hon blev så totalt förvirrad och förändrad, mamma var inte mamma längre !

Fler än jag reagerade, flera av hemtjänsten ringde och ifrågasatte om man verkligen bara ska ligga hemma i detta tillstånd? men vi fick som svar att "hon är så sjuk" "hon är så skör" = vi låter henne dö för dagen kommer ändå komma, det kändes verkligen så, jag är så otroligt besviken, så ledsen över att det verkligen får gå till så här !

 

Kai ringde mig och sa, din mamma kommer dö när som Jonna, vi måste göra nått, personalen har fel, det är nått som inte stämmer, antingen kommer jag från jobbet nu och sliter med henne, eller så ringer du ambulans !

Kai har verkligen varit helt fantastiskt, han har vårdat sin svärmor i skicken många andra ens inte kan drömma om, att han ställer sig och bakar bullar för att försöka få i henne något, att han ligger bredvid henne i sängen och håller hennes hand medans hon är totalt okontaktbar, att han sitter vid hennes sida så jag kan få gå hem och sova nån timme, han gör mig mållös !

 

Ringer mammas vårdteam och gråter förtvivlat, i frågasätter hur en läkare per telefon kan bedöma att mamma är på väg att bli kry utan att ens åkt ut och tittat till henne?

Dom har redan gjort bort sig i felutalanden tidigare och nu detta ?

Ni ansvarar för mammas död nu säger jag och just då hajjar läkaren till och snabbt skickas en remis direkt till akuten och läkaren ringer ambulans som hämtar mamma direkt !

Mamma hamnar på intensiven, hon är förgiftad, njurarna har tillfälligt lagt av och inte kunnat bryta ner medicinerna som jag gett som i sin tur gått direkt ut i blodet och upp i skallen !

Att se mamma ligga där uppkopplad i all världens slangar, maskiner som piper och inte kunna nå henne !

Jag höll hennes hand medans hon krampade till och från och bara gnydde !

Jag har gråtit och gråtit och gråtit, på bussen, i affären, vem jag än mött, vart jag än varit, vem som än ringt,jag har verkligen gråtit ihjäl mig känns det som !

 

Resan med min mamma har pågått hela våra liv, folk runt i kring orkar inte ens höra, vissa tror inte ens det kan vara möjligt, men så är det, en verklighet som tär nått djävulsk men som är så stark och kärleksfull !

Mamma är fortfarande så förvirrad men börjar bli mer vaken, även om hon svamlar om döden, har hallucinationer och är sig så olika så kan jag fysiskt krama henne, se henne vaken och om ni visste lyckan man känner i all sorg då ?!

 

Finns så många jag vill klandra men det finns så många jag vill hylla, det finns så många skräckexempel vi fått uppleva med mamma som gör mig mörkrädd och som gör att hoppet borde vara borta för länge sen !

Men så finns det dom där underbara, dom som ger det där extra, sjuksyrran igår som säger till mig med tindrade varm blick att jag törs gå hem för att sova och att mamma är i trygga händer, hon som säger att hon ringer direkt om försämring sker, hon som försöker hitta lösningar i det svåra, hon som möter mig i den maktlösa anhörig roll jag står i men som ändå förmedlar hopp & lugn, hon som gjorde att jag i natt kunde lämna mamma och sova tryggt i min egna säng, hon som jag igår berömde och kallade ängel, hon som är en av dom som gör att vi orkar lite till !!!

BLESS /J