När jag pratade med en kvinna som jobbar som anhörigstödjare sa hon, Jonna, du som har en förmåga av att utrycka dig, öppna en blogg, skriv ner din frustration så bearbetar du samtidigt.

 Och hoppas på att någon som läser detta, kanske sitter i samma båt som du !

 

Vart jag än ha gått, i alla dessa stöd grupper så är jag alltid yngst.

Någon vårdar sin dementa fru, någon annan behöver få avlasting från sin cancer sjuka man, men vår situation är annorlunda och vi är så ensamma i den!

 

Mamma föddes sjuk och är idag verkligen multisjuk.

Sorgen att se sin mamma lida år efter år är fruktansvärt.

Sorgen att veta att förra året jag tyckte hon va så sjuk, va kanske egentligen då hon va så frisk det gick?

Sorgen att se henne bli sjukare och sjukare är verkligen ren tortyr för jag kan inget göra.

 

När man blir utbränd på jobbet kan man sjuk skriva sig, men hur sjukskriver du dig från din högt älskade mamma?

 

Man är så knäckt så orden räcker inte till, maktlösheten man ständigt står inför är svår, grymt svår.

 

Jag skulle kunna göra vad som helst, jag menar verkligen vad som helst för att göra min mamma frisk och ge henne ett värdigt liv, men jag kan inte, hur mycket jag än vill och försöker.

 

Denna maktlöshet, jag hatar den fast jag måste acceptera att den är en stor del av mitt liv.

 

Igår när jag satt i ambulansen med mamma och såg hennes rädsla och smärta tänkte jag,

Hur har hon orkat alla dessa år?

Hur kan hon vara så ödmjuk och kärleksfull när livet år efter år bara sviker?

Hur kan hon fortfarande orkar skratta och utstråla positivitet?

 

Nästa tanke blev panik, tänk om hon inte längre orkar?

Hur ska man någonsin vänja sig vid den tanken?

Jag VILL bara inte vänja mig med tanken men jag bara måste, jag tvingas.

Döden är en del av livet, jag har sett det ofta i både jobb och privat men man är aldrig redo, det är bara så.

Jag ber kväll efter kväll att mamma har många år kvar samtidigt som jag inte förstår hur hon har orkat i alla dess år som varit.

 

Den dagen hon ger upp kan jag inte klandra henne, jag hade nog inte orkar mer än några veckor i hennes skor.

Samtidigt gör jag det, hon skulle bara våga tänker jag och blir vansinnig.

Varje eviga dag/dygn mellan hopp och förtvivlan !

Varje eviga dag/dygn på helspänn!

 

Ibland är allt så svårt så jag förstår det knappt själv.

 

Och det är då jag får tänka i alla dessa sjukhus besök och svängar att jag vet att jag pluggar till rätt yrke, för jag har verkligen sett exempel på hur jag aldrig vill bli som person eller skötare vilket har gjort mig ännu säkrare på hur jag vill vara, vad jag vill vara, vad jag vill utstråla och vad jag vill påverka & förmedla !

 

BLESS /Jonna