Vaknade i morse och kände direkt samma känsla som när jag somnade, tungt, tungt,tungt och man är nära till gråt precis hela tiden.

Orkade verkligen inte gå till skolan idag men jag bestämde mig för att göra det ändå, jag är lika ledsen där som jag är när jag är hemma så jag gick direkt in till fröken och sa:

- Hej Christina, idag mår jag skit och jag tänker gråta och så gjorde jag det fast hon blev helt paff men hon mötte mig i allt och även om jag för en stund trodde jag skulle drunkna i mina egna tårar så gjorde jag inte det, inte när jag träffade två av mina klass kompisar eller min förra lärare heller, för idag har jag gråtit massor och är totalt slut men på ett befriande sätt, hur konstigt det än låter.

 

Idag var vi in till lilla mamma och jag brukar inte känna mig rädd men idag gjorde jag faktiskt det innan vi skulle gå in.

Är så van med avdelningarna hon brukar ligga på oavsett om det är på Norrtäljesjukhus, Danderyd eller Karolinska men nu har hon hamnat på ett ställe som just är känt för "slut station" och vård vid livets slutskede och även om planen är att hon ska få komma hem efter några dagar och är där just för extra tillsyn och mer stabilitet så är döden i hela huset på nått sätt och bara ett "sne" steg bort.

 

Naturens gång blir så tydlig. och man slipper inte undan, hur mycket jag än vill.

 

Såg en man som kom ut och hämta lite krafter innan han gick in igen för att sitta och vaka över sin mamma, när man bara ser och förstår att slutet är nära, det är så sorglig men så vackert på samma gång.

 

Låter kanske konstigt men även om det ligger enorm smärta bakom så tycker jag det är så fint när man ser att en förälder kan få somna in, hand i hand med sitt barn och gå över till andra sidan i frid.

 

När jag väl kom in till mamma så var hon helt plötsligt den pigga, igår upplevde jag helt tvärtom men idag har jag fått upp mitt hopp igen och det tänker jag bära så länge jag bara kan, hur mycket det än svajar så tänker jag aldrig sluta tro och ingen i denna värld kommer någonsin få mig att göra det heller även om jag träffar på människor som kommer med sårande och idiotiska råd och förslag.

 

Det andra jag upplevde just på denna vårdavdelning va WOOW, mamma hade ett rum med stora fina fönster rakt ner mot en äng, miljön ligger ute på landet och naturen syns i från fönstren, dom serverade vatten i ett glas som påminde om ett vinglas och efterätten till maten i en liten kristall skål, helt plötsligt så kände jag mig trygg, ett sånt här boende i livets slut skede tänker jag paxa till mig själv, låter groteskt men det är precis så här det ska vara, miljön, lugnet, friden och det där lilla extra, mamma är på ett fruktansvärt bra ställe och även om hon SKA hem och INTE ska lämna oss än så känns det bra trots allt i en dotters hjärta <3

 

 

BLESS /J