Lämnar precis en skoldag full i praktiska övningar, så kul när all denna teori börjar släppa och man får förbereda sig för "verkligheten" !

Helt galet att 75% av kursen är avklarad, jag känner mig stolt och imponerad av mig själv av det som varit, fortsättningen tar jag vecka för vecka och tänker varken lova eller pressa mig själv, jag fortsätter lita på mig själv, att jag gör det bästa jag kan så får vi se hur långt det räcker just där och då !

 

Om två veckor går vi in på döden och vården man ger i livets slutskede,och vården man ger när sjukdomar inte längre går att bota ! Får bla besök av teamet som vårdar mamma i hemmet just nu, vi ska på studie besök i nya bårhuset och sen få träffa en begravningsbyrå, hur i helvette ska jag fixa dessa kurser utan att tänka på min mamma och allt som en dag komma skall ?

 

Igår hittade jag mamma nästintill medvetenlös, jag har ring och bett om en läkare, tjatat på sköterskorna i flera dagar om att hon inte varit sig själv och är kraftigt allmänt påverkad, sprungit och "tittat" till henne stup i kvarten men igår flippade jag ur, grät,skrek & hotade och tänka sig dom kom och konstaterade en kraftig infektion i såret på benet där hon ramlat OCH början till lunginflammation, precis vad vi sagt i några dagar, tänk va svårt det ska vara att lyssna??

Ännu en antibiotika kur ska ätas !

Att man inte uppmärksammar ett sår som detta mer?

Såret över knät när hon ramlade !

 

Ihop sytt & otroligt snyggt efter några timmar, riktigt grym personal i just detta !

Nu är det dock jätte infekterat och benet är lila, håll en tumme att antibiotikan biter & att det inte är blodförgiftning på gång !

 

 

Vet ni hur det känns inombords att hålla mamma levande genom att föra hennes talan,kroppspråk och vara lyhörd när hon är så "borta" ibland och inte kan själv?

Och vet ni hur det känns när läkare och andra inblandade inte orkar vara lyhörda, nonchalerar och ge pikar för att dom varken vill "påskynda" eller "förlänga" kronsikt sjuka människors liv ?

Vet ni hur många gånger min mamma skulle varit död om det inte vore för att jag och familjen kämpat för henne och hennes rättigheter?

Förstår ni hur många där ute som kanske dör, för att anhöriga inte finns ?

Förstår du hur frisk du måste vara idag för att vara sjuk? 

 

Människor runt i kring mig kan sucka och säga, när ska elände ta slut för er ?

"Konstigt" att ni får vara med om alla dessa "konstigheter" ?

 

Varför ha så mycket tycken i nått du inte själv behövt upplevt tänker jag,va tacksam & glad att du slipper !

 

När man har en anhörig som är kronsikt sjuk så är det som att sitta i en båt du inte vill sitta i men du kan inte hoppa ur, du vet heller inte hur länge du måste följa vågorna, om du klarar kalsuparna? hur gör du när monster vågorna kommer?

Man håller bara i sig och du kan inte blunda för det känns i hjärtat hur du än gör !

Smärtan och oron man känner är ens vardag, ibland känns den mer, ibland känns den mindre men ibland som dessa dagar gör det så ont så ont att man blir bedövad i sin egen smärta, en märklig och illamående känsla !

 

Jag är så bottenlöst jävla förtvivlad över min mamma just nu, hatar att se henne så här, hatar att se henne plågas så fruktansvärt mycket,men jag älskar dom stunderna vi skrattar, tokar eller bara är, stunderna hon är med Matteus, Kai eller andra i familjen, för än så länge finns dom stunderna & dom väger alltid mest !

 

Igår va vi och shoppade nya kläder till mamma, köpte nya nagellack som jag gjorde henne så fin med innan vi somnade igår, mamma & Matteus sov men jag låg vaken och tittade på dom båda & tänkte massor, kunde inte somna till ljudet av andningsmaskinen hon har!

Låg och tänkte på att nästa vecka måste jag läxa upp biståndshandläggaren och be henne tänka ut andra resurser, jag kan inte vara där och täcka upp tiden ingen annan är där, igår när jag skulle våga "släppa taget" för att handla ramlade hon igen !

TACK GODE GUD för att det gick bra, denna gång! 

Om jag känner press ?

Jag är uppkopplad dygnet runt i både kropp och själ!

Det är nu jag vill ha min egna måne, som jag kan åka till & stanna till allting ordnat sig !

 

I mångas ögon är jag en desperat dotter, i andras ögon är jag en jävligt krävande anhörig, i mina ögon lyser det fortfarande hopp och ingen kommer släcka det hoppet, det kommer jag göra själv, den dagen jag absolut måste !

 

Hoppet är det sista som sviker, så det så !

 

Glöm inte att inse vilken lycka det är att ha hälsan i behåll, ta hand om dig själv och dina närmaste men även dina medmänniskor !

Glöm inte att vara tacksam för det du har,oavsett hur tuffa liv vi alla lever och hur orättvist livet än är ibland så har vi galet mycket att faktiskt vara tacksamma för, glöm aldrig någonsin det !

 

Den som är frisk har tusen önskningar, den som är sjuk har bara en !

 

BLESS /Jonna